Att du ens kan säga att jag inte bryr mig....
Du har hatat mig i fyra månader o ändå står jag kvar.
Du sa att du aldrig skulle hjälpa mig igenom samma sak så som jag gjort det för dig. Hur tror du det känns?

Jag menar, har du någonsin älskat mig?
Har du någonsin lyssnat på vad jag sagt?
Har du någonsin sett mig trasa sönder mitt innersta för att få dig att komma ur din psykos?

Tydligen inte.
För då hade du inte gett upp.
Då hade du inte släppt den som älskat dig för den du är.

Jag försvarade dig.
Alla sa till mig att gå men jag vägrade.
Jag sa att du skulle gjort samma för mig.
Det var tydligen en illusion. Någonting jag drömt någonstans i min kärlek till dig. Trodde vi kände o upplevde samma kärlek men jag hade fel.
Jag är lurad igen.
Lurad av den enda jag någonsin litat på.
Lurad att det fanns äkta kärlek, så som du sa.
Lurad att blotta mina känslor för att sen bli lämnad kvar.
Nu är allt för sent.
Det går inte att laga.
Du tog återigen mitt hjärta o krossade det i små bitar som så många gånger förr i din psykos.
Men du tror att det är jag som svikit dig...
Nej Fredrik det är bara du som varit feg.
Du fick mig att tro på paradiset o en evig kärlek. Jag litade på dig, trodde på vår familj men du svek oss.
Vi fanns där för dig men när vi sökte din trygghet vände du oss ryggen.

Jag sa till dig två månader in i det här att det som hänt är det värsta jag någonsin gått igenom.

Förflutet:
Utnyttjad i åldern tre/fyra, utnyttjad åtta/nio, bett att ta kuken i munnen vid åldern nio/tio, min hund påkörd o dödad 10 år, föräldrarnas skilsmässa, våldtagen av pojkvän, i tryckt droger, spruta satt i armen, behandlad som en knulldocka, uthyrd för sex, behandlad som en bank, i lurad diverse, sviken i kärlek, sviken i löften, sviken i livet...

Nu: Allt det jag gått igenom med dig dom här månaderna är värre än vad jag någonsin upplevt...
Och det handlar bara om ett år.

Jag har kämpat.
I uppförsbacke, i svarta labyrinter, i pinsamma tystnader med ett krossat hjärta för att få dig att komma tillbaka till mig.

DU lämnade mig.
DU svek mig.
DU trodde inte på sanningen när jag gav dig den.

Du sa du skulle visa mig vad kärlek var, o jag trodde dig.
Du sa att du skulle visa mig skillnaden mellan rätt o fel, o jag trodde dig.
Men du visade mig det yttre skal som jag sett hos alla andra.
Du visade mig att jag fortfarande är dum nog att bli lurad.

Men jag är tacksam att du visade mig vad jag är värd.
Precis som alla andra i världen gjort.
Tack för att du lärde mig vad livet går ut på, igen.

Ja det är min väg jag väljer nu. Ingen står framför mina planer.

Skulle ha gjort detta efter Förra exet men du fick mig att se annorlunda livet.
Dina ögon sa att det fanns något större, något att tro på.
Du fick mig att tro på en morgondag.

Du fick mig att älska livet.

Kom igen Lorelay.
Du har varit med om värre.
Orättvisa är du van vid.
Du är van att bli sviken.
Du är van vid att bli lämnad, att den som lovar inte är sann.
Lögner sägs rakt upp i mitt ansikte o jag blir lurad igen.
Du är van.
Hetsa inte upp dig över det.
Du kan rutinen.
Du känner igen känslan.
Andas.
Du kan fortfarande andas.
Hjärtat slår i bröstkorgen.
Krossat i små bitar men det slår.
Tvingar mig att känna sorgen.
Tvingar mig att förstå att jag är ensam igen.
Men Lorelay,
Ensam är stark.
Kämpa.
Du vet att du kan.
Du har gjort det många gånger.
Om och om igen.
Du kommer alltid tillbaka.
Starkare.
Du måste kämpa för dig själv nu.
Ingen kan rädda dig.
Dina demoner måste tystas.
Din själ behöver vila.
Ditt sinne måste tänka på annat.
Du måste finna din väg ut ur mörkret.