Han kanske skrev till fel person...?

Jag är fortfarande i chock.

Varför skrev han så?
Vad vill han?
Vad förväntar han sig att jag ska göra?

24/9-2016 23:11

Jag älskar dig! <3

Avsändare: Fredrik


25/9-2016 12:51

Jag älskar dig

Avsändare Malin/mottagare Fredrik

Låter enformigt, jag vet men jag vet inte vad jag ska göra.
Jag vet inte vad han vill..
Jag vet knappt vad jag vill.
Mest vill jag nog ha svar.
Jag har så många frågor men jag kommer nog aldrig få svar på dom.
Funderar på att lägga ner...
Hur mycket jag än älskar honom så kommer han nog aldrig tycka att jag är bra nog för honom.
Jag försökte verkligen, levde efter hans perfektion. Följde hans "regler".
Men jag tror aldrig att jag dög. Var inte för perfekt för honom.
Rakade inte benen ofta nog, målade inte naglarna, hade fel kläder, orkade inte göra allt han ville...
Jag önskar jag kunde ha varit hans allt, så som han var för mig.
Jag såg upp till honom, var stolt över att han var min.
Men jag tror inte han kände detsamma.
Jag var aldrig bra nog för honom.
Inte då.
Nu är jag en annan.
Nu kanske han inte är bra nog för mig..?
Men jag älskar ju honom, eller?
Jag kan se förbi hans "brister". Jag kan se hans själ o för mig är det d enda som betyder nåt.
Hans själ, hans vackra söndertrasade själ.
Hans liv har inte varit enkelt.
Misshandlad, nertryckt o utnyttjad.
Såg saker han aldrig skulle sett! Fruktansvärda saker!!
Var ute i gäng o slogs.
Slogs för att trycka ner sin egen ångest. Slogs för att bevisa att han var någon. Slogs för att få respekt som han aldrig fått från sin familj.
Jag förstår att han behöver något att tro på. Förstår att han nu funnit sitt kall.
Han är trogen sin Gud.
Han vill bli renad från allt helvete han gått igenom, jag förstår.
Jag tycker det är bra att han funnit något som kan lugna hans missuppfattade själ. Jag önskar att jag kunde varit den som hjälpt honom men han knuffa mig åt sidan för en annan tro.
Jag förstår inte varför han inte kunde ha oss båda två...
Mig o hans Gud.
Varför fick jag aldrig hjälpa honom?
Varför tog han steget ifrån mig o bara omfamnade hans Gud?
Varför fick jag aldrig följa med på hans resa?
Var jag inte värdig hans Gud?
Var jag inte värdig att hjälpa honom finna sitt ljus?
Jag vet inte.
Är så ledsen.
Så besviken.
Första helgen vi träffades så hade han en psykos, polisen hämtade honom efter han hotat en granne.
Jag sökte upp honom.
Vi rymde från våra hem.
Jag hade inget att förlora o allt att vinna så vi drog. Så småningom hamnade vi i Mariefred.
O vi var så kära!
För mig kändes det som jag äntligen hittat hem.
Han förstod mig.
Inte bara mitt skal, utan han förstod mig, hela mig.
Han bara visste.
Jag bara visste.
I början så kände vi inte varann men våra själar dansade som om det skulle ha varit den första dansen på vårt bröllop.
Jag hade aldrig varit lyckligare.
O nu, när jag står ensam i mörkret på landet så infinner sig en sanning.
Den kärleken vi delade var den typen av kärlek man bara finner en gång.
Den själsliga, blottande, romantiska, vackra, passionerade, ohämmade kärleken som bara finns drömmar.
Tiden med honom är det mest intensiva tiden jag någonsin upplevt.
O jag vet att jag aldrig kommer finna något liknande igen.
Kanske är det därför jag inte kan släppa. Kanske är det därför jag kämpar så för att finnas kvar i hans liv eller att få honom att stanna i mitt.
Jag vill inte förlora honom!
Jag skiter i vilket!
Partner eller vän, bara han finns kvar i mitt liv!
Han vet allt om mig.

Vänta!
Jag berättade för honom om det liv som jag fått utstå innan vi möttes.
Ett liv dikterat från helvetet. Allt, hela historien.
Det var i början av hans psykos.
Efter dom samtalen gick allt utför.
Var allt mitt fel?
Mitt fel för att jag berättade?
Jag har tänkt tanken förr men aldrig trott det var möjligt.
Började han separera sig från mig redan då?
Var min sanning alltför ärlig?
Skulle jag aldrig berättat?
Var mitt liv så hemskt att han inte kunde hantera det?
Är detta uppbrott pga mig...?

Jag önskar han ville prata med mig.
Saknar hans ord.
Saknar min vän.
Ja, jag skulle acceptera om han bara ville vara vänner.
Men jag måste få veta.
Är inte säker på om han kommit ur sin psykos, därför tvivlar jag fortfarande på hans ord.
Jag vill, om jag bara fick önska mig en sak, så är det att han stannar i mitt liv.
Han tillför så mycket.
Han ger mig så mycket.
Då menar jag inte bara kärlek men utan vägledning o goda råd.
"Snälla Fredrik bli dig själv eller den du nu kämpar för att vara o kom tillbaks till mig.
Jag saknar varje del av dig.
Snälla stanna i mitt liv.
Låt oss se vad framtiden bjuder på.
Låt oss ta hand om varandra som vänner, hjälpa varann, stötta varann.
Jag nöjer mig gladeligen med det.
Bara du stannar i min närhet.
Bara om du stannar mitt liv, Fredrik!"

En o en halv månad in i din psykos hände detta:

Jag vaknade först den morgon. Du sov fortfarande när jag kastade av mig mitt täcke i tron om att jag kissat ner mig i sängen.
Men det var inte kiss.
Från midjan ner till knäna var det blod, tjockt mörkt koagulerat blod.
Jag blev rädd. Förstod inte vad det var som hänt.
Det enda jag kunde tänka på var att han får inte se detta. Han kommer ta det som bevis på att jag blivit våldtagen som han så ofta misstänkt under hans psykos.
Antigen att han eller nån av de tre andra killarna som han jagat hade gjort det eller kanske bara en av dom, vad vet jag.
Jag var livrädd för att han skulle se o försvinna in i nån dimma där han skulle gå ut o leta efter nån som gjort mig illa.
Jag skyndade mig att knöla ihop sängkläderna o slänga en filt över min sida. Med täcke o lakan i famnen tittar du sömndrucket upp på mig.
Hjärtat satte sig i halsgropen.
Du frågade vad jag gjorde. Va fan skulle jag svara?
Hjärnan snurrade ihop en vit lögn, jag tänkte tvätta sa jag o plockade upp nåt plagg från golvet o klämde fast det med sängkläderna.
Snabbt gick jag till tvättmaskinen o körde igång den.
Jag andades ut.
Det tog mig flera timmar med knivskarp smärta i magen innan jag kunde tänka o förstå vad som hänt.
Jag gick in på toa o grät.
Länge.
Du tyckte inte om när jag låste in mig där, för då trodde du att det var nån där. Du ropade. Jag svarade tyst. Du dunkade på dörren, jag svarade att jag kommer.
Tittade mig i spegeln, rödgråten. Försökte ta bort spåren av min sorg. Klappade mig på kinderna o låste upp dörren.
Där stod du.
Jag vek ner huvudet o tittade i golvet medan jag smet förbi.
Du tittade snabbt på mig o gick sedan in ett varv på toan.
Jag minns inte vad jag gjorde sen.
Jag minns inte vad du gjorde sen.
Minns bara att jag inte vågade visa vad jag kände om det som hade hänt. Jag grät så fort jag var ensam, klarade inte av att dela det smärtsamma som hänt.
Vågade inte.
Jag vet inte om du någonsin kopplade ihop trådarna om vad som hänt.
Men jag visste.
Jag visste att jag hade fått ett missfall.

Jag saknar dig, Fredrik. ??

Nu har han blockat mig på alla sajter på nätet...
Tror att jag vet varför.
Jag la upp "i'm done" citat på Pinterest. "I'm done, can't fight for you no more, don't have the power any more. You don't fight for me. You left me when i needed you the most. I have to move on. You betrayd me..."
I den stunden jag la upp dessa citat kände jag mig stark. Kände att jag kunde gå vidare o sluta tänka på honom o den lycka han alltid gett mig.
O jag kände mig berusad.
Full.
Kanske för att jag hade druckit hela dagen. Sörjt o försökt döva alla minnen.
Druckit för att jag känt mig oälskad, utnyttjad, bortkastad.
Kändes som jag var som vem som helst i hans bok. Att vi aldrig varit speciella tillsammans.
Att jag aldrig räckt till.
Jag mår fysiskt illa.
Det ringer i öronen.
Hans ansikte o hans ögon dyker upp innanför mina ögonlock varje gång jag blinkar.
I min ögonvrå står han o ler mot mig, sträcker ut sin hand mot min vill att jag ska komma honom nära. Jag ser honom i varje skugga, i varje person jag passerar, i varje spegelbild.

O nu har han svikit mig igen.
Blockat mig överallt. Lämnat mig ensam i Mitt mörker, mitt eget jävla helvete.
Jag sväljer gråten för jag vill inte visa min sorg. Ingen förstår den iaf.
Känns som jag har glassplitter i hela kroppen så jag vågar knappt röra mig i rädsla för den vassa smärtan. Ligger helt still i sängen.
Vågar inte gråta. Vågar inte låta mina lemmar skaka av längtan till honom. Rädd för att kroppen ska krampa mellan mitt tysta snyftande o minnets höga viskande. Jag vågar inte släppa fram mina gömda känslor eller tårarnas längtan efter frihet. Jag fasar för att omedvetet slappna av o tappa greppet om min mur för om jag gör det så vet jag inte om jag kan sluta.
Jag vet inte om jag skulle fastna i dåtidens lycka o spendera resten av mitt liv i en annan verklighet precis som han.

Jag vet inte vad jag känner längre.
Vet inte vad jag ska känna heller.
Varje gång vi får nån typ av kontakt så "försvinner" du..
Jag hoppas sen blir jag sårad.
Jag blir förväntansfull sen krossas mitt hjärta igen.
Jag orkar inte...

Du har anledningar för att det inte ska vara vi. Små saker. Som vi gått igenom så många ggr men du glömmer ständigt mina förklaringar o går tillbaka till att inte förstå.
Ta det här med att jag gick ifrån dig när vi hade sex en gång.
Du blev sårad såklart men det var aldrig min mening. Det var aldrig ditt fel.
Nu, efter jag förklarat om vad jag gått igenom inom området sex så borde du förstå..
Ett flashminne dök upp.
Från ingenstans.
Jag åkte tillbaka till tiden när jag blev utnyttjad av pucko exets vänner. Kände mig äcklad av ansikten jag hoppats på att aldrig se igen.
All lust försvann.
En sorg grep tag i mig o jag skämdes inför dig. Jag ville bara gråta.
Jag ville inte att du skulle tro att mina ögon fyllda med äckel handlade om dig.
Så jag gick.
Med tårar i ögonen.
Jag sårade dig med min panik att fly mina gamla minnen.
Det handlade aldrig om dig.
Men du tycks inte förstå.

Du kommer leva vidare med ett minne av mig som inte är sant.
Den jag var o den du tror att jag var är helt olika personer.

Jag blir så förbannad!
Att du inte vill lyssna inte vill höra min sida av sanningen. Den sida som jag känner är sann.
Pga dig, pga dina gissningar o antaganden så går vi isär.
Du sliter oss isär med dina falska tankar.
O jag kan inte vara mer sorgsen över det. Sorgsen över att du stal mitt hjärta den där gången.