Direktlänk till inlägg 4 september 2016

4/9-2016 00:22

Av Malin Chalin - 4 september 2016 00:26

Jag är så ledsen att du inte längre är du.
Att du inte längre är den jag älskade.
Hjärtat vrider sig dubbelt när jag tänker på alla små minnen vi delar. Eller iaf jag kommer ihåg.
Jag vet inte ens om du minns mig längre.
Vet inte om du minns den otroliga kärlek vi delade eller om du bara minns mig som en jobbig tjej som följde efter när du inte längre ville.
Du tror fortfarande på gud.
På Gud?!
Va fan kom det ifrån?
Du vet vad du trodde om döden från början va?
Du trodde att när man dog så var man död, det blev svart, det fanns inge mer. Men nu... Suck.
Du har gått igenom alla faser i en psykos, alla. Men du tror mig inte när jag säger det. Kolla upp fakta min vän.
Vart fan tog du vägen?
Saknar Min Fredrik så jävla mycket.
Kanske inte som en partner. Kanske inte som en älskare men som en vän. En bipolär vän. Min vän. Han som brydde sig om mitt bästa så som jag brydde mig om hans.
Det gör ont i mig att du inte vill ha kontakt. Att du efter allt som hänt inte vill ha mig i ditt liv.
Jag räddade dig.
Du hade kraschat utan mig.
Jag fanns där tills kroppen min tog slut.
Jag fanns där för att jag älskade dig. Jag fanns där för att jag brydde mig. Jag fanns där för att du var mitt liv.
O du kastar bara bort allt.
Går känslokall ifrån den största kärlek jag mött, från den bästa människa jag mött.
Finns Han någonstans inom dig?
Eller var Han bara ett skal av den person du är nu?
Lurade du mig så?
Fanns min älskade aldrig?
Du räddade mig från Täby så som jag räddade dig.
Men jag räddade dig den gången också.
Sökte dig med samtal till sjukhus, hittade dig på psyk.
Du trodde aldrig jag skulle ringa, aldrig att jag skulle söka upp dig.
Men jag hade sett nåt i dig, sett nåt i dina bipolära ögon.
Jag sa du var missförstådd och en gnista tändes i dina ögon. Du såg vad jag såg. Jag såg vad du såg.
? I see you...
Minns du?
Vart tog du vägen?
Hur kan en person bara försvinna? Som om en del av din hjärna bara dog o en annan del tog över.
Jag kommer sakna "Min Fredrik".
Du var min dröm.
Du var allt jag ville ha i en man.
Allt man någonsin kunde begära.
Men jag förstår.
Förstår varför du drog dig ur.
Två bipolära.
Upp o ner i humöret, båda två.
Ingen jämnvikt.
Ett helvete, en himmel.
Mörker eller ljus.
Aldrig samma, alltid samma.
Jag sörjer den du var.
Jag sörjer våra lyckliga stunder.
Jag sörjer våra helveten där jag tog lärdom om mig själv, om dig och det bipolära inom oss.
Kommer alltid minnas vår kärlek.
En kärlek likt inget annat.
En eld tändes den dagen vi träffades, en låga så stark.
En passion likt den mörkaste röd. En innerlighet som vitaste sand. Ett lugn att finna någon med samma tankar, med samma sanningar, med samma tro.
Att se djupet med samma ögon. Att förstå med endast en blick.
Att en omfamning gav mer än tusen ord, en kyss gav svaren om universum, en smekning visade hela vår framtid.
Men jag hade fel.
Jag visste inte att själen kunde bedra hjärtat så grovt. Att den kunde lura alla känslor till det omvända.
Att min dag skulle bli så tom utan dig.
Men du verkar vara lycklig i ditt nya jag, en person jag aldrig kommer att lära känna.
Jag hoppas din verklighet blir full av liv och att du blir lycklig i ditt nya självt.
Men kvar står jag, utan din närhet, utan dina ömma ord, utan din kärleksfulla blick.
Ensam men full utav minnen.
Minnen du troligen glömt.
Jag är nu en del av ditt förflutna.
Vårt liv tillsammans finns nu bara i mitt hjärta, vår kärlek stannar för alltid i mitt minne och mitt sinne suktar fortfarande efter din bipolära blick.
Men jag förstår att det är över.
Du minns inte vad vi hade.
Du minns inte den Fredrik jag lärde känna, den Fredrik jag älskade över allt annat, den Fredrik jag hade gjort allt för.
Den Fredrik som hade gjort allt för mig.
Min sorg är större än alla oceaner, mitt helvete varmare än hetaste lava men nu drunknar min smärta i alla änglars tårar och jag försöker leva igen.
Utan dig.

Jag ber dig en sista gång Fredrik,
Minns oss och allt som var vi.