Jag älskar dig Fredrik.
Du ÄR den jag vill ha.

Men du ger mig Ingenting.
Du bara trycker mig ifrån dig.

Jag minns knappt ditt ansikte.
Din röst.
Dina kramar.

Det jag minns är vår kärlek.

Men det känns som jag förlorar dig lite mer för varje dag som går.
Som om du glider iväg genom den tystnad du ger.

Vill du verkligen att jag ska fortsätta vänta?
Vill du fortfarande ha mig?

Jag är sårad.
Jag är rädd.

Jag saknar dig och du vet vad jag vill.

Det är din tur att ta steget för vår framtid nu Fredrik.

Ärlighet varar längst.

Jag skickade en julklapp, en bok om mindfullness.
Inte ens ett tack.
Inte ens ett citat på Pinterest.

Min hjärna säger gå, han sårar mig för mycket.

Mitt hjärta säger stanna, vänta på honom som han bad mig.

Kanske är detta slutet för oss.
Att hans psykos förstörde vårt förhållande, förstörde oss.
Han är/var det bästa som hänt mig, jag sa det ofta till honom.
Våra minnen tillsammans kanske inte ska fyllas på, kanske ska jag nöja mig att minnas hur han var innan psykosen.
Minnas hur vi älskade varandra då.

Jag är så nära på att ge upp.

Men hur han än behandlade mig då, i psykosen och nu efter.
Jag kan inte hata honom för det, jag kan inte ens tycka illa om honom.
Men jag är sårad, så otroligt sårad...

Kan han och jag ta oss igenom allt? Kan han förlåta dom fel jag gjorde? Kan jag förlåta honom?
Förstår han varför jag är sårad?
Förstår han att han måste be om min förlåtelse för allt han gjort?
Och att jag måste be om hans?

Jag är nära på att ge upp.
Så nära.
Jag förtjänar bättre.

Och i min närhet finns det dom som säger att jag är värd mer.

Ditt drag Fredrik.

Jag vill inte må så här längre.

Jag tittade just på en film där alla var gravida o sen födde små perfekta skapelser.
O jag grät.
Jag grät tills ögonen sved, tills magen krampade o tills svetten rann.
Det var första gången som sorgen öste över mig sen den dagen då det hände.
Vilken smärta som exploderade inom mig när jag såg de lyckliga paren i filmen då de såg sina barn för första gången.
Jag inser idag att jag ville ha barn med dig.
Den dagen jag vaknade i panik för flera månader sen o grät över att jag förlorat nåt så värdefullt var ömma moderskänslor o ett sett att få ut det jag kände i den otroligt jobbiga situationen som vi befann oss i.
För då visste jag inte att jag ville skapa något så vackert, nåt som förenade våra kroppar o själar till en egen liten person.
Du o jag som en.
Men det fanns inget utrymme för att sörja, det var bara att bita ihop.
Idag gråter jag för en varelse som jag förlorade o aldrig fick lära känna. Någon som skulle fått chansen att bli en avbild av dig o mig. Någon vi skulle ha älskat utan utan att blinka.
Men nu sitter vi här med många mil emellan oss o jag vet inte ens om du vet att du kunde ha blivit pappa.
Hela den dagen är ett ångestladdat mörker för mig.
Men du vet inte ens hur jag känner. Antagligen kan du inte ens ställa frågan för du har ingen aning om att det har hänt.
Nu rinner tårarna igen.
Jag undrar vad som hade hänt om vi vetat innan missfallet att vi var med barn? Hade vi blivit lyckliga? Hade vi velat behålla det? Hade vi velat förgylla vårt liv med en liten bebis?
Jag vet inte.
Mina drömmar vill i smyg att vi skulle utökat vår lilla familj från två vuxna o en hund med ett kärleksbarn.
Men framtiden känns dyster.
Ensamt.
Övergiven är nog den bästa beskrivelsen.
Jag längtar, jag saknar men vet inte om det finns någon mening med det. Jag hoppas, men vet inte om det ens är någon idé längre.
Den som säger att ensam är stark ljuger!
För jag är ett självdestruktivt vrak.
Långt ner i mörkrets svarta vatten syns inte mina tårar men dom faller ofta för det jag förlorat.
Men bara i min ensamhet.
Ett brett leende gör att frågorna blir färre o jag slipper för en stund minnas allt som hänt.
Jag vet att jag är falsk.
Att jag inte berättar allt för mina vänner.
Men jag orkar inte älta mer.
Idag flödade tårarna för något jag mist, en framtid som kunde ändrat allt.
O jag sitter här ensam o det enda jag kan tänka på är:

Jag hade velat kalla dig pappa Fredrik.



13/9-2016 20:50
En o en halv månad in i din psykos hände detta:

Jag vaknade först den morgon. Du sov fortfarande när jag kastade av mig mitt täcke i tron om att jag kissat ner mig i sängen.
Men det var inte kiss.
Från midjan ner till knäna var det blod, tjockt mörkt koagulerat blod.
Jag blev rädd. Förstod inte vad det var som hänt.
Det enda jag kunde tänka på var att han får inte se detta. Han kommer ta det som bevis på att jag blivit våldtagen som han så ofta misstänkt under hans psykos.
Antigen att han eller nån av de tre andra killarna som han jagat hade gjort det eller kanske bara en av dom, vad vet jag.
Jag var livrädd för att han skulle se o försvinna in i nån dimma där han skulle gå ut o leta efter nån som gjort mig illa.
Jag skyndade mig att knöla ihop sängkläderna o slänga en filt över min sida. Med täcke o lakan i famnen tittar du sömndrucket upp på mig.
Hjärtat satte sig i halsgropen.
Du frågade vad jag gjorde. Va fan skulle jag svara?
Hjärnan snurrade ihop en vit lögn, jag tänkte tvätta sa jag o plockade upp nåt plagg från golvet o klämde fast det med sängkläderna.
Snabbt gick jag till tvättmaskinen o körde igång den.
Jag andades ut.
Det tog mig flera timmar med knivskarp smärta i magen innan jag kunde tänka o förstå vad som hänt.
Jag gick in på toa o grät.
Länge.
Du tyckte inte om när jag låste in mig där, för då trodde du att det var nån där. Du ropade. Jag svarade tyst. Du dunkade på dörren, jag svarade att jag kommer.
Tittade mig i spegeln, rödgråten. Försökte ta bort spåren av min sorg. Klappade mig på kinderna o låste upp dörren.
Där stod du.
Jag vek ner huvudet o tittade i golvet medan jag smet förbi.
Du tittade snabbt på mig o gick sedan in ett varv på toan.
Jag minns inte vad jag gjorde sen.
Jag minns inte vad du gjorde sen.
Minns bara att jag inte vågade visa vad jag kände om det som hade hänt. Jag grät så fort jag var ensam, klarade inte av att dela det smärtsamma som hänt.
Vågade inte.
Jag vet inte om du någonsin kopplade ihop trådarna om vad som hänt.
Men jag visste.
Jag visste att jag hade fått ett missfall

Saknaden bryter ner mig.
Jag blöder inombords.
Klöser mig fast vid verkligheten medan demonerna river mitt skinn. Viljan att fortsätta är liten, den sitter i ett hörn o hånar mig.
- Varför är du kvar? Varför tror du han vill ha dig? Varför väntar du? Har du inte förstått att du är värdelös? Vem vill ha dig? Vad är du för världen? För honom?
INGEN.
Är jag inget för honom så är jag ingen.
Sen vi träffades har han vart mitt allt, oavsett vad som hänt efteråt.
Oavsett hur mycket jag förtränkt honom. Oavsett vad som hänt sen jag såg honom sist.
Han är mitt allt, oavsett.
Men...
Han säger vänta.
På vad?
På vem?
Jag är så trasig.
Väntar. Gråter. Längtar.
Vet inte om det jag väntar på kommer hända. Vet inte om det är han jag älskar som kommer vara den jag finner.
Känns som han hatar mig.
Att han vill att jag ska förgås i frågornas land. Att jag aldrig ska få veta. Att jag aldrig ska få någon klarhet. Bara famla i mörker. För alltid.
Det gör ont att han bryr sig så lite. Om mig, om mina känslor.
Trasig.
Tappat bort bitarna, orkar inte leta. Limmet finns hos honom så det är ingen idé.

Ingen idé.

Varför ska jag vänta när han inte ens vill prata med mig?

Jag vet inte längte vem du är.
Inte så att jag inte Känner dig, för det tror jag ändå att jag gör.
Men det är så länge sen.
Du har upplevt saker som jag inte fått ta del av. Jag har gjort det desamma.
Så, vem är du nu?
Är du nån som jag fortarande kan älska?
Eller har du blivit till någon jag aldrig kommer att förstå? Någon som jag aldrig skulle kunna älska?
Jag vet att jag älskade den du var med alla dina fel o brister.
Men nu?
Är du nån som jag fortfarande älskar?
Är Du fortfarande du?
Någonstans inom dig?
Jag behöver träffa dig.
Jag behöver se om du, är Du.

Jag behöver veta om du är den jag som jag älskat så länge.

När ska jag få in i mitt tröga huvud att han inte vill ha mig...? ?