En dröm

Fredrik stannar upp o tittar på mig efter vi båda lämnat sängen där vi nyss älskat.
Han säger:
- Varför räcker jag aldrig till för dig?
Han står still o väntar på mitt svar.
Jag möter han blick o en tomhet infinner sig i min själ. Svaren är många men inga ord lämnar min mun.
Jag trodde han visste.
Mitt inre väsen sjunker ihop o mina ögon tåras.
Jag känner mig sårad o någonstans i mitt hjärta känner jag mig förbannad.
Jag suckar o släpper tungt ner mina armar längs kroppens sidor.
På avstånd ser vi på varandra o jag förstår att han aldrig kommer inse att han är allt för mig.
Att det är jag som inte räcker till för honom.

Jag vill ju finnas där för honom.
Men han vägrar ju ha kontakt.
Ska jag bara stänga av o leva vidare? Skaffa pojkvän, hus o hem?
Bli kär o börja älska igen? Älska någon annan? Älska någon annan än Fredrik.
Hur?
Hur gör man när man i sin totala tystnad stänger av någon som man älskar?
Någon som man älskat på en helt annan våglängd, en helt annan nivå med en helt annan passion.
Ett förhållande som varit stormigt men ändå varit det bästa man upplevt.
Hur trycker man på stopp knappen till den kärleksfilm som vi levt i? Hur kan man avsluta en film mitt i?
Innan dom kära äntligen får varann?

Jag minns inte när jag fick en varm kram av medlidande medan jag lät mina tårar falla o mina läppar darra.
Ingen, vad jag minns har "erbjudit" en förstående famn för mig, låtit mig gråta medan en hand sakta stryker min rygg.
Sju månader utan närhet.
Sju månader av längtan för förståelse.
Den som sist gav mig närhet, förståelse o medlidande är förstås Fredrik.
Jag saknar hans varma omfamningar. Saknar när hans ögon djupt såg in i mina o gav mig trygghet.
Jag kan klara mig själv om det är så men jag låter honom fortfarande ha mitt hjärta.
Låter fortfarande dörren stå på glänt.
Vill att han ska komma o svepa mina fötter från marken.

Igen.

Jag har så mycket som fattas i mitt liv.
Lgh, vänner, trygghet, min hund som inte kan bo där jag är.
Känner mig ensam.
Dom som finns runt mig förstår inte vilket helvete jag lever i.
Dessutom är det ingen som orkar höra längre.
Måste gå till en psykolog snart, fixar inte fler motgångar, fixar inte att känna mig så förskräckligt ensam i det här.
Men eftersom jag inte har en fast bostad så vet jag inte vart jag ska vända mig.
För om jag börjar hos en psykolog så vet jag inte hur länge jag kan gå där, hur länge jag stannar i den kommunen.
Så jag får väl skita i det till jag har en bostad.
Hur lång tid det nu tar...

O så saknar jag min Fredrik.
Smsade honom idag, två ggr.
Vet inte varför.
Det kändes ganska uppenbart att han inte skulle svara, vilket han såklart inte gjorde.
Jag skrev "Hur mår du?" Och "Jag saknar dig iaf".
Hoppas jag inte jagar iväg han igen.
Funderar på hur länge jag ska stå i standby för honom?
Vill han att jag ska finnas där för honom?
I kärlek? Som vänner?
Jag vet att jag skrivit så här tusentals gånger men dom frågorna studsar runt i mitt huvud dag som natt.
Jag är så jävla torsk på denna man!
Vet inte längre på vilket sätt men jag vet att jag älskar honom.
Jag har ingen aning om vilken relation vi skulle få om vi började träffas igen. Jag vet inte vad jag vill o jag har inte den blekaste om vad han vill.
Men att jag älskar honom är en självklarhet.
Min himmel på jorden, mitt ljus i mörkret, min klippa, min trygghet.
Borta.
Sju månader.
Sju långa svarta månader med ovisshet o sorg.
Ena dagen på ett sätt o andra dagen omvänt.
Sju månader med frågor utan svar.
Drygt 180 dagar med otaliga tårar, svullna ögon o ett krossat hjärta.
Känner mig otillräcklig.
Värdelös.
Jag kunde aldrig hjälpa honom.

Det värsta av allt är,
Att felet är mitt.

Vissa dagar saknar jag honom extra mycket.

Idag är en sån dag.

Han kanske skrev till fel person...?

Jag är fortfarande i chock.

Varför skrev han så?
Vad vill han?
Vad förväntar han sig att jag ska göra?

24/9-2016 23:11

Jag älskar dig! <3

Avsändare: Fredrik


25/9-2016 12:51

Jag älskar dig

Avsändare Malin/mottagare Fredrik