Direktlänk till inlägg 15 augusti 2016

Han Försvann I En Egen Verklighet

Av Malin Chalin - 15 augusti 2016 15:53

Du dog verkligen i din psykos.
Min man dog.
Men hans kropp finns kvar.
Ibland kan jag se en glimt i hans ögon, där personen jag älskade fanns men han är inte längre den jag höll kär.
Han dog lite mer för varje dag när han levde i sin psykos.
Jag såg hur han försvann från mig och hur hans hjärna omslöts av något som liknade svart tjära.
Rädslan av att han aldrig blir sig själv igen skaver i mitt hjärta.
Det är så förtvivlat orättvist.
Han ser inte vad jag gjort för honom, ser inte hur många elaka kommentarer han sagt som jag bara varit tvungen att svälja pga han psykos. Han vet inte hur mycket jag kämpat, för hans skull, för vår skull, för vår familj.
Han vet inte hur dåligt jag mådde i allt det här.
Hur han översköljde mig med lögner, misstankar och elakheter. Hur han fick mig att gråta varje gång jag var ensam.
Han vill inte ens lyssna.
Han vill inte höra vad han gjort, mot mig.
Han har aldrig bett om ursäkt. Han har alltid tyckt att allt är mitt fel.
Han förstod aldrig att jag var tvungen att gå. Han förstod aldrig att han var så elak att jag inte hade något val, att han körde mig så långt ner i botten att jag höll på att dö.
Han lyssnade aldrig. Jag fick inget stöd. Min bäste vän var instängd i den kropp som jag såg framför mig, som inte var den fantastiska människa som stöttat mig sista året.
Han var borta precis som min största kärlek, Fredrik.
Han är fortfarande vilse i sin levande labyrint, jag är rädd att han aldrig finner vägen ut.
Jag tror han letar en utväg men i hans vilda sökande så springer han bara runt, runt. Möter nya hinder. Demoner och falska stigar. Nya bekantskaper som talar om för honom vad han ska göra, vem han får umgås med och vad han får berätta.
Han har svikit mig så många gånger nu utan att tala om varför, bara sagt att han inte kan. Ingen förklaring till varför han gör som han gör.
Han är inte längre den jag kände, den jag älskade och ville dela resten av mitt liv med. Inte den som log åt mig när jag sa att han var det bästa som hänt mig. Inte den som kysste mig med passion och kärlek. Inte den som kiknade av skratt när han pruttade och fläktade lukten till mig. Inte den som sjöng tillsammans med mig och kände alla känslor i texten. Han är inte längre den som saknar mig när jag inte står bredvid. Han är inte heller den som vill ha mig vid hans sida när han sover.
Inte heller den som vill säga att han älskar mig.
Min förtvivlan är outgrundlig.
Hatet väcks när jag tänker på att jag var tvungen att lämna honom. Hatet växer för att han aldrig förstod, för att han aldrig tog sig tid att förstå. För att han aldrig ville lyssna.
Jag känner att han är rädd.
Rädd för att höra sanningen. Rädd för att träffa mig för att jag då skulle berätta sanningen.
Rädd för att höra hur han var under psykosen.
Det han just nu inte förstår är att jag ÄR sanningen, enbart jag har sanningen. Men den är inte värt någonting om han inte vill höra vad jag har att säga.
För att han nu behandlar mig som jag vore onödig. Inte värdig. Nåt som aldrig betytt något för honom.
Något han aldrig älskat.
Han har betett sig så illa mot mig så att han skulle gråta för varje ord jag sa. Han skulle be om förlåtelse gång på gång. Han skulle ta hand om mig som en prinsessa som suttit fast i ett torn i väntan på att bli räddad.
Han skulle älska varje del av mig så som han sa när vi bodde under samma tak. Han skulle titta på mig med dom ögonen som såg att jag var värt något, som såg hur mycket jag älskar honom. Som såg hur mycket jag led för hans skull.
Han gick in i psykosen med ett hjärta fullt av kärlek till mig och nu är allt borta. Dammet ligger tungt kring mitt hjärta som det gjorde den första gången vi sågs men då för länge sen blåste du bort alla spår och du fick mitt hjärta att åter känna hopp.
Hoppet finns kvar men har krossats till spillror.
Kommer jag någonsin få se Dig igen? Höra Din röst? Se Dina ögon? Få känna den beröring som jag saknar så? Se Dig le Ditt vackra leende? Känna den närhet som fick mig att känna ett lugn som jag aldrig haft förut? Få värmen från Dina kramar?
Kommer jag någonsin få visa Dig min kärlek? Få skratta åt Dina fåniga skämt? Få älska med Dig tills morgonen ljusnar? Kommer jag någonsin få skratta ihop med Dig igen? Känna kärleken när du tar i mig och kysser min panna?
Det känns som rättvisan inte kommer segra i detta.
Det goda kommer inte vinna över det onda.
Det mörka kommer sluka det ljusa.
Du och jag kommer aldrig att ha existerat, för du finns inte längre.
Du dog.
I min saknad känns det så.
Aldrig hittar vi tillbaka eftersom Du inte längre finns.
Om du nu någonsin fanns.
Jag vet inte längre.
Jag vet bara att mitt hjärta nu är av sten.
Om man upplevt denna typ av kärlek så kan man inte backa och tro att allt ska bli bra med någon ny.
Ingen är så bra som Han.
När Han är den Han varit sista året.
När han är empatisk, kärleksfull och äkta.
Jag saknar dig.
Frågan är om jag någonsin kommer få möta dig igen. Möta den som mina drömmar saknar.
Den du var kommer jag aldrig glömma.
Han räddade mig från oundviklig död. Han svepte fram som en vårvind och fick mig att tro på livet igen.
Trodde Vi skulle vara för alltid.
Men din hjärna hade andra planer.