Direktlänk till inlägg 15 augusti 2016

4/8-2016

Av Malin Chalin - 15 augusti 2016 16:54

Träffa en kille för ett tag sen, vi flörtade friskt en gång i tiden.

Den här dagen när vi sågs var allt perfekt.

Och flirtandet återupptogs...
Han sa att det va något annorlunda med mig, fel blick eller nåt...? Kändes konstigt sa han.
Det VAR nåt som va konstigt.
Jag hade en gammal låga långt, långt där inne.
Jag ville få den att glöda, så gärna. Bara skita i livet, skita i allt och gå tillbaka till den gamla Malin.
Såra Fredrik!! Visa att jag minsann kan gå vidare! Jag är Så stark!! Skiter i honom!! Jag har gått vidare...!!

Men jag kan inte...
Jag kunde inte göra det som den lilla gömman med mitt gamla jag försökte tvinga mig till.
Det var som en genomskinlig, tjock, vit, fluffig hinna som kramade om min kropp. Jag var kall i kroppen men hinnan skyddade mig, höll mig varm.
Den skyddade mig mot anklagande blickar om "svek", konstiga frågor och pinsamma tystnader.
Jag brydde mig inte.
Hans negativitet fann inget fäste i mig, jag hade bestämt mig.
Blivit en människa med integritet, självförtroende och insikt.

Jag är stolt.
Den gamla Malin finns i mig men hon är begraven men aldrig bortglömd.
Jag tvingade mig inte till nåt som hjärtat inte var med på.
Skönt.
Fortfarande rent samvete. ???

Å fan Fredrik.
Känner mig så jävla ensam.
Du har iaf en förening, nåt att tro på, sällskap. Nån som frågar hur du mår. Alla i mitt liv är upptagna med sitt.
Det är svårt.

Jag vill (FAN!!) fortfarande ha dig.
Jag älskar dig.
Du är min hjälte, min prins och min lilla pruttburk.
Det känns så tomt i bröstet.
Som halva jag har dött.

Vi var något från himlen.
Min själsfrände.
En sprakande kärlek.
Bipolära ögon med skrattrynkor.
Pruttar.

* Vi förstörde oss.

* Psykosen hade ihjäl vår familj.

* Din hjärna mördade den jag älskade och han gav mig aldrig en chans att visa honom sanningen. Jag gav mitt liv i månader i försök rädda dig. Men under/efter psykosen har du aldrig återgett mig den omtanken. Och när du skakade på huvudet och nämnde att du aldrig skulle ha kämpat för mig på samma vis då visste jag att du var borta.

* Min bäste vän vägrade lyssna, han trodde inte på mig. Han svek mig som alla andra, lämnade mig ensam. Han visste att jag hade Sanningen men han ville inte se det.
Han ville inte ens lyssna.

Känner mig så liten och värdelös.
Jag gav mitt Allt.
Men det räckte inte.
JAG räckte inte till.

Jag var inte hel. Du visste det.
Du sa att du skulle hjälpa med mina problem och blinkade med det tindrande ögat.
Du gjorde det men sen slänger du det i ansiktet på mig. Att jag inte gav 100% från början...
Du visste redan att jag inte kunde göra det. Att jag inte var hel när vi möttes. Du bara hittar på skit.

Jag har Sanningen men ingen vill
lyssna.
Så nu sitter jag här ensam.
Tom inuti.
Förlorat så mycket i en och samma person.

Kommer aldrig förstå hur du kunde vara så Otroligt självisk, Så Otroligt orättvis.

Vi var en Familj.
Hade en trygghet.
En framtid.
Ett helt liv framför oss.

Nu är allt borta.

Är någonting för bra för att vara sant
Så är det oftast så.

Jag saknar Min Fredrik.