Direktlänk till inlägg 3 oktober 2016

3/10-2016

Av Malin Chalin - 3 oktober 2016 22:10

Jag har så mycket som fattas i mitt liv.
Lgh, vänner, trygghet, min hund som inte kan bo där jag är.
Känner mig ensam.
Dom som finns runt mig förstår inte vilket helvete jag lever i.
Dessutom är det ingen som orkar höra längre.
Måste gå till en psykolog snart, fixar inte fler motgångar, fixar inte att känna mig så förskräckligt ensam i det här.
Men eftersom jag inte har en fast bostad så vet jag inte vart jag ska vända mig.
För om jag börjar hos en psykolog så vet jag inte hur länge jag kan gå där, hur länge jag stannar i den kommunen.
Så jag får väl skita i det till jag har en bostad.
Hur lång tid det nu tar...

O så saknar jag min Fredrik.
Smsade honom idag, två ggr.
Vet inte varför.
Det kändes ganska uppenbart att han inte skulle svara, vilket han såklart inte gjorde.
Jag skrev "Hur mår du?" Och "Jag saknar dig iaf".
Hoppas jag inte jagar iväg han igen.
Funderar på hur länge jag ska stå i standby för honom?
Vill han att jag ska finnas där för honom?
I kärlek? Som vänner?
Jag vet att jag skrivit så här tusentals gånger men dom frågorna studsar runt i mitt huvud dag som natt.
Jag är så jävla torsk på denna man!
Vet inte längre på vilket sätt men jag vet att jag älskar honom.
Jag har ingen aning om vilken relation vi skulle få om vi började träffas igen. Jag vet inte vad jag vill o jag har inte den blekaste om vad han vill.
Men att jag älskar honom är en självklarhet.
Min himmel på jorden, mitt ljus i mörkret, min klippa, min trygghet.
Borta.
Sju månader.
Sju långa svarta månader med ovisshet o sorg.
Ena dagen på ett sätt o andra dagen omvänt.
Sju månader med frågor utan svar.
Drygt 180 dagar med otaliga tårar, svullna ögon o ett krossat hjärta.
Känner mig otillräcklig.
Värdelös.
Jag kunde aldrig hjälpa honom.

Det värsta av allt är,
Att felet är mitt.