En dröm

Fredrik stannar upp o tittar på mig efter vi båda lämnat sängen där vi nyss älskat.
Han säger:
- Varför räcker jag aldrig till för dig?
Han står still o väntar på mitt svar.
Jag möter han blick o en tomhet infinner sig i min själ. Svaren är många men inga ord lämnar min mun.
Jag trodde han visste.
Mitt inre väsen sjunker ihop o mina ögon tåras.
Jag känner mig sårad o någonstans i mitt hjärta känner jag mig förbannad.
Jag suckar o släpper tungt ner mina armar längs kroppens sidor.
På avstånd ser vi på varandra o jag förstår att han aldrig kommer inse att han är allt för mig.
Att det är jag som inte räcker till för honom.

Jag vill ju finnas där för honom.
Men han vägrar ju ha kontakt.
Ska jag bara stänga av o leva vidare? Skaffa pojkvän, hus o hem?
Bli kär o börja älska igen? Älska någon annan? Älska någon annan än Fredrik.
Hur?
Hur gör man när man i sin totala tystnad stänger av någon som man älskar?
Någon som man älskat på en helt annan våglängd, en helt annan nivå med en helt annan passion.
Ett förhållande som varit stormigt men ändå varit det bästa man upplevt.
Hur trycker man på stopp knappen till den kärleksfilm som vi levt i? Hur kan man avsluta en film mitt i?
Innan dom kära äntligen får varann?

Jag minns inte när jag fick en varm kram av medlidande medan jag lät mina tårar falla o mina läppar darra.
Ingen, vad jag minns har "erbjudit" en förstående famn för mig, låtit mig gråta medan en hand sakta stryker min rygg.
Sju månader utan närhet.
Sju månader av längtan för förståelse.
Den som sist gav mig närhet, förståelse o medlidande är förstås Fredrik.
Jag saknar hans varma omfamningar. Saknar när hans ögon djupt såg in i mina o gav mig trygghet.
Jag kan klara mig själv om det är så men jag låter honom fortfarande ha mitt hjärta.
Låter fortfarande dörren stå på glänt.
Vill att han ska komma o svepa mina fötter från marken.

Igen.