Saknaden bryter ner mig.
Jag blöder inombords.
Klöser mig fast vid verkligheten medan demonerna river mitt skinn. Viljan att fortsätta är liten, den sitter i ett hörn o hånar mig.
- Varför är du kvar? Varför tror du han vill ha dig? Varför väntar du? Har du inte förstått att du är värdelös? Vem vill ha dig? Vad är du för världen? För honom?
INGEN.
Är jag inget för honom så är jag ingen.
Sen vi träffades har han vart mitt allt, oavsett vad som hänt efteråt.
Oavsett hur mycket jag förtränkt honom. Oavsett vad som hänt sen jag såg honom sist.
Han är mitt allt, oavsett.
Men...
Han säger vänta.
På vad?
På vem?
Jag är så trasig.
Väntar. Gråter. Längtar.
Vet inte om det jag väntar på kommer hända. Vet inte om det är han jag älskar som kommer vara den jag finner.
Känns som han hatar mig.
Att han vill att jag ska förgås i frågornas land. Att jag aldrig ska få veta. Att jag aldrig ska få någon klarhet. Bara famla i mörker. För alltid.
Det gör ont att han bryr sig så lite. Om mig, om mina känslor.
Trasig.
Tappat bort bitarna, orkar inte leta. Limmet finns hos honom så det är ingen idé.

Ingen idé.