Jag älskar dig Fredrik.
Du ÄR den jag vill ha.

Men du ger mig Ingenting.
Du bara trycker mig ifrån dig.

Jag minns knappt ditt ansikte.
Din röst.
Dina kramar.

Det jag minns är vår kärlek.

Men det känns som jag förlorar dig lite mer för varje dag som går.
Som om du glider iväg genom den tystnad du ger.

Vill du verkligen att jag ska fortsätta vänta?
Vill du fortfarande ha mig?

Jag är sårad.
Jag är rädd.

Jag saknar dig och du vet vad jag vill.

Det är din tur att ta steget för vår framtid nu Fredrik.

Ärlighet varar längst.

Jag skickade en julklapp, en bok om mindfullness.
Inte ens ett tack.
Inte ens ett citat på Pinterest.

Min hjärna säger gå, han sårar mig för mycket.

Mitt hjärta säger stanna, vänta på honom som han bad mig.

Kanske är detta slutet för oss.
Att hans psykos förstörde vårt förhållande, förstörde oss.
Han är/var det bästa som hänt mig, jag sa det ofta till honom.
Våra minnen tillsammans kanske inte ska fyllas på, kanske ska jag nöja mig att minnas hur han var innan psykosen.
Minnas hur vi älskade varandra då.

Jag är så nära på att ge upp.

Men hur han än behandlade mig då, i psykosen och nu efter.
Jag kan inte hata honom för det, jag kan inte ens tycka illa om honom.
Men jag är sårad, så otroligt sårad...

Kan han och jag ta oss igenom allt? Kan han förlåta dom fel jag gjorde? Kan jag förlåta honom?
Förstår han varför jag är sårad?
Förstår han att han måste be om min förlåtelse för allt han gjort?
Och att jag måste be om hans?

Jag är nära på att ge upp.
Så nära.
Jag förtjänar bättre.

Och i min närhet finns det dom som säger att jag är värd mer.

Ditt drag Fredrik.

Jag vill inte må så här längre.