Direktlänk till inlägg 17 september 2016

17/9-2016 12:58

Av Malin Chalin - 17 september 2016 13:01

Låter enformigt, jag vet men jag vet inte vad jag ska göra.
Jag vet inte vad han vill..
Jag vet knappt vad jag vill.
Mest vill jag nog ha svar.
Jag har så många frågor men jag kommer nog aldrig få svar på dom.
Funderar på att lägga ner...
Hur mycket jag än älskar honom så kommer han nog aldrig tycka att jag är bra nog för honom.
Jag försökte verkligen, levde efter hans perfektion. Följde hans "regler".
Men jag tror aldrig att jag dög. Var inte för perfekt för honom.
Rakade inte benen ofta nog, målade inte naglarna, hade fel kläder, orkade inte göra allt han ville...
Jag önskar jag kunde ha varit hans allt, så som han var för mig.
Jag såg upp till honom, var stolt över att han var min.
Men jag tror inte han kände detsamma.
Jag var aldrig bra nog för honom.
Inte då.
Nu är jag en annan.
Nu kanske han inte är bra nog för mig..?
Men jag älskar ju honom, eller?
Jag kan se förbi hans "brister". Jag kan se hans själ o för mig är det d enda som betyder nåt.
Hans själ, hans vackra söndertrasade själ.
Hans liv har inte varit enkelt.
Misshandlad, nertryckt o utnyttjad.
Såg saker han aldrig skulle sett! Fruktansvärda saker!!
Var ute i gäng o slogs.
Slogs för att trycka ner sin egen ångest. Slogs för att bevisa att han var någon. Slogs för att få respekt som han aldrig fått från sin familj.
Jag förstår att han behöver något att tro på. Förstår att han nu funnit sitt kall.
Han är trogen sin Gud.
Han vill bli renad från allt helvete han gått igenom, jag förstår.
Jag tycker det är bra att han funnit något som kan lugna hans missuppfattade själ. Jag önskar att jag kunde varit den som hjälpt honom men han knuffa mig åt sidan för en annan tro.
Jag förstår inte varför han inte kunde ha oss båda två...
Mig o hans Gud.
Varför fick jag aldrig hjälpa honom?
Varför tog han steget ifrån mig o bara omfamnade hans Gud?
Varför fick jag aldrig följa med på hans resa?
Var jag inte värdig hans Gud?
Var jag inte värdig att hjälpa honom finna sitt ljus?
Jag vet inte.
Är så ledsen.
Så besviken.
Första helgen vi träffades så hade han en psykos, polisen hämtade honom efter han hotat en granne.
Jag sökte upp honom.
Vi rymde från våra hem.
Jag hade inget att förlora o allt att vinna så vi drog. Så småningom hamnade vi i Mariefred.
O vi var så kära!
För mig kändes det som jag äntligen hittat hem.
Han förstod mig.
Inte bara mitt skal, utan han förstod mig, hela mig.
Han bara visste.
Jag bara visste.
I början så kände vi inte varann men våra själar dansade som om det skulle ha varit den första dansen på vårt bröllop.
Jag hade aldrig varit lyckligare.
O nu, när jag står ensam i mörkret på landet så infinner sig en sanning.
Den kärleken vi delade var den typen av kärlek man bara finner en gång.
Den själsliga, blottande, romantiska, vackra, passionerade, ohämmade kärleken som bara finns drömmar.
Tiden med honom är det mest intensiva tiden jag någonsin upplevt.
O jag vet att jag aldrig kommer finna något liknande igen.
Kanske är det därför jag inte kan släppa. Kanske är det därför jag kämpar så för att finnas kvar i hans liv eller att få honom att stanna i mitt.
Jag vill inte förlora honom!
Jag skiter i vilket!
Partner eller vän, bara han finns kvar i mitt liv!
Han vet allt om mig.

Vänta!
Jag berättade för honom om det liv som jag fått utstå innan vi möttes.
Ett liv dikterat från helvetet. Allt, hela historien.
Det var i början av hans psykos.
Efter dom samtalen gick allt utför.
Var allt mitt fel?
Mitt fel för att jag berättade?
Jag har tänkt tanken förr men aldrig trott det var möjligt.
Började han separera sig från mig redan då?
Var min sanning alltför ärlig?
Skulle jag aldrig berättat?
Var mitt liv så hemskt att han inte kunde hantera det?
Är detta uppbrott pga mig...?

Jag önskar han ville prata med mig.
Saknar hans ord.
Saknar min vän.
Ja, jag skulle acceptera om han bara ville vara vänner.
Men jag måste få veta.
Är inte säker på om han kommit ur sin psykos, därför tvivlar jag fortfarande på hans ord.
Jag vill, om jag bara fick önska mig en sak, så är det att han stannar i mitt liv.
Han tillför så mycket.
Han ger mig så mycket.
Då menar jag inte bara kärlek men utan vägledning o goda råd.
"Snälla Fredrik bli dig själv eller den du nu kämpar för att vara o kom tillbaks till mig.
Jag saknar varje del av dig.
Snälla stanna i mitt liv.
Låt oss se vad framtiden bjuder på.
Låt oss ta hand om varandra som vänner, hjälpa varann, stötta varann.
Jag nöjer mig gladeligen med det.
Bara du stannar i min närhet.
Bara om du stannar mitt liv, Fredrik!"