Nu har han blockat mig på alla sajter på nätet...
Tror att jag vet varför.
Jag la upp "i'm done" citat på Pinterest. "I'm done, can't fight for you no more, don't have the power any more. You don't fight for me. You left me when i needed you the most. I have to move on. You betrayd me..."
I den stunden jag la upp dessa citat kände jag mig stark. Kände att jag kunde gå vidare o sluta tänka på honom o den lycka han alltid gett mig.
O jag kände mig berusad.
Full.
Kanske för att jag hade druckit hela dagen. Sörjt o försökt döva alla minnen.
Druckit för att jag känt mig oälskad, utnyttjad, bortkastad.
Kändes som jag var som vem som helst i hans bok. Att vi aldrig varit speciella tillsammans.
Att jag aldrig räckt till.
Jag mår fysiskt illa.
Det ringer i öronen.
Hans ansikte o hans ögon dyker upp innanför mina ögonlock varje gång jag blinkar.
I min ögonvrå står han o ler mot mig, sträcker ut sin hand mot min vill att jag ska komma honom nära. Jag ser honom i varje skugga, i varje person jag passerar, i varje spegelbild.

O nu har han svikit mig igen.
Blockat mig överallt. Lämnat mig ensam i Mitt mörker, mitt eget jävla helvete.
Jag sväljer gråten för jag vill inte visa min sorg. Ingen förstår den iaf.
Känns som jag har glassplitter i hela kroppen så jag vågar knappt röra mig i rädsla för den vassa smärtan. Ligger helt still i sängen.
Vågar inte gråta. Vågar inte låta mina lemmar skaka av längtan till honom. Rädd för att kroppen ska krampa mellan mitt tysta snyftande o minnets höga viskande. Jag vågar inte släppa fram mina gömda känslor eller tårarnas längtan efter frihet. Jag fasar för att omedvetet slappna av o tappa greppet om min mur för om jag gör det så vet jag inte om jag kan sluta.
Jag vet inte om jag skulle fastna i dåtidens lycka o spendera resten av mitt liv i en annan verklighet precis som han.

Jag vet inte vad jag känner längre.
Vet inte vad jag ska känna heller.
Varje gång vi får nån typ av kontakt så "försvinner" du..
Jag hoppas sen blir jag sårad.
Jag blir förväntansfull sen krossas mitt hjärta igen.
Jag orkar inte...

Du har anledningar för att det inte ska vara vi. Små saker. Som vi gått igenom så många ggr men du glömmer ständigt mina förklaringar o går tillbaka till att inte förstå.
Ta det här med att jag gick ifrån dig när vi hade sex en gång.
Du blev sårad såklart men det var aldrig min mening. Det var aldrig ditt fel.
Nu, efter jag förklarat om vad jag gått igenom inom området sex så borde du förstå..
Ett flashminne dök upp.
Från ingenstans.
Jag åkte tillbaka till tiden när jag blev utnyttjad av pucko exets vänner. Kände mig äcklad av ansikten jag hoppats på att aldrig se igen.
All lust försvann.
En sorg grep tag i mig o jag skämdes inför dig. Jag ville bara gråta.
Jag ville inte att du skulle tro att mina ögon fyllda med äckel handlade om dig.
Så jag gick.
Med tårar i ögonen.
Jag sårade dig med min panik att fly mina gamla minnen.
Det handlade aldrig om dig.
Men du tycks inte förstå.

Du kommer leva vidare med ett minne av mig som inte är sant.
Den jag var o den du tror att jag var är helt olika personer.

Jag blir så förbannad!
Att du inte vill lyssna inte vill höra min sida av sanningen. Den sida som jag känner är sann.
Pga dig, pga dina gissningar o antaganden så går vi isär.
Du sliter oss isär med dina falska tankar.
O jag kan inte vara mer sorgsen över det. Sorgsen över att du stal mitt hjärta den där gången.