Låter enformigt, jag vet men jag vet inte vad jag ska göra.
Jag vet inte vad han vill..
Jag vet knappt vad jag vill.
Mest vill jag nog ha svar.
Jag har så många frågor men jag kommer nog aldrig få svar på dom.
Funderar på att lägga ner...
Hur mycket jag än älskar honom så kommer han nog aldrig tycka att jag är bra nog för honom.
Jag försökte verkligen, levde efter hans perfektion. Följde hans "regler".
Men jag tror aldrig att jag dög. Var inte för perfekt för honom.
Rakade inte benen ofta nog, målade inte naglarna, hade fel kläder, orkade inte göra allt han ville...
Jag önskar jag kunde ha varit hans allt, så som han var för mig.
Jag såg upp till honom, var stolt över att han var min.
Men jag tror inte han kände detsamma.
Jag var aldrig bra nog för honom.
Inte då.
Nu är jag en annan.
Nu kanske han inte är bra nog för mig..?
Men jag älskar ju honom, eller?
Jag kan se förbi hans "brister". Jag kan se hans själ o för mig är det d enda som betyder nåt.
Hans själ, hans vackra söndertrasade själ.
Hans liv har inte varit enkelt.
Misshandlad, nertryckt o utnyttjad.
Såg saker han aldrig skulle sett! Fruktansvärda saker!!
Var ute i gäng o slogs.
Slogs för att trycka ner sin egen ångest. Slogs för att bevisa att han var någon. Slogs för att få respekt som han aldrig fått från sin familj.
Jag förstår att han behöver något att tro på. Förstår att han nu funnit sitt kall.
Han är trogen sin Gud.
Han vill bli renad från allt helvete han gått igenom, jag förstår.
Jag tycker det är bra att han funnit något som kan lugna hans missuppfattade själ. Jag önskar att jag kunde varit den som hjälpt honom men han knuffa mig åt sidan för en annan tro.
Jag förstår inte varför han inte kunde ha oss båda två...
Mig o hans Gud.
Varför fick jag aldrig hjälpa honom?
Varför tog han steget ifrån mig o bara omfamnade hans Gud?
Varför fick jag aldrig följa med på hans resa?
Var jag inte värdig hans Gud?
Var jag inte värdig att hjälpa honom finna sitt ljus?
Jag vet inte.
Är så ledsen.
Så besviken.
Första helgen vi träffades så hade han en psykos, polisen hämtade honom efter han hotat en granne.
Jag sökte upp honom.
Vi rymde från våra hem.
Jag hade inget att förlora o allt att vinna så vi drog. Så småningom hamnade vi i Mariefred.
O vi var så kära!
För mig kändes det som jag äntligen hittat hem.
Han förstod mig.
Inte bara mitt skal, utan han förstod mig, hela mig.
Han bara visste.
Jag bara visste.
I början så kände vi inte varann men våra själar dansade som om det skulle ha varit den första dansen på vårt bröllop.
Jag hade aldrig varit lyckligare.
O nu, när jag står ensam i mörkret på landet så infinner sig en sanning.
Den kärleken vi delade var den typen av kärlek man bara finner en gång.
Den själsliga, blottande, romantiska, vackra, passionerade, ohämmade kärleken som bara finns drömmar.
Tiden med honom är det mest intensiva tiden jag någonsin upplevt.
O jag vet att jag aldrig kommer finna något liknande igen.
Kanske är det därför jag inte kan släppa. Kanske är det därför jag kämpar så för att finnas kvar i hans liv eller att få honom att stanna i mitt.
Jag vill inte förlora honom!
Jag skiter i vilket!
Partner eller vän, bara han finns kvar i mitt liv!
Han vet allt om mig.

Vänta!
Jag berättade för honom om det liv som jag fått utstå innan vi möttes.
Ett liv dikterat från helvetet. Allt, hela historien.
Det var i början av hans psykos.
Efter dom samtalen gick allt utför.
Var allt mitt fel?
Mitt fel för att jag berättade?
Jag har tänkt tanken förr men aldrig trott det var möjligt.
Började han separera sig från mig redan då?
Var min sanning alltför ärlig?
Skulle jag aldrig berättat?
Var mitt liv så hemskt att han inte kunde hantera det?
Är detta uppbrott pga mig...?

Jag önskar han ville prata med mig.
Saknar hans ord.
Saknar min vän.
Ja, jag skulle acceptera om han bara ville vara vänner.
Men jag måste få veta.
Är inte säker på om han kommit ur sin psykos, därför tvivlar jag fortfarande på hans ord.
Jag vill, om jag bara fick önska mig en sak, så är det att han stannar i mitt liv.
Han tillför så mycket.
Han ger mig så mycket.
Då menar jag inte bara kärlek men utan vägledning o goda råd.
"Snälla Fredrik bli dig själv eller den du nu kämpar för att vara o kom tillbaks till mig.
Jag saknar varje del av dig.
Snälla stanna i mitt liv.
Låt oss se vad framtiden bjuder på.
Låt oss ta hand om varandra som vänner, hjälpa varann, stötta varann.
Jag nöjer mig gladeligen med det.
Bara du stannar i min närhet.
Bara om du stannar mitt liv, Fredrik!"

En o en halv månad in i din psykos hände detta:

Jag vaknade först den morgon. Du sov fortfarande när jag kastade av mig mitt täcke i tron om att jag kissat ner mig i sängen.
Men det var inte kiss.
Från midjan ner till knäna var det blod, tjockt mörkt koagulerat blod.
Jag blev rädd. Förstod inte vad det var som hänt.
Det enda jag kunde tänka på var att han får inte se detta. Han kommer ta det som bevis på att jag blivit våldtagen som han så ofta misstänkt under hans psykos.
Antigen att han eller nån av de tre andra killarna som han jagat hade gjort det eller kanske bara en av dom, vad vet jag.
Jag var livrädd för att han skulle se o försvinna in i nån dimma där han skulle gå ut o leta efter nån som gjort mig illa.
Jag skyndade mig att knöla ihop sängkläderna o slänga en filt över min sida. Med täcke o lakan i famnen tittar du sömndrucket upp på mig.
Hjärtat satte sig i halsgropen.
Du frågade vad jag gjorde. Va fan skulle jag svara?
Hjärnan snurrade ihop en vit lögn, jag tänkte tvätta sa jag o plockade upp nåt plagg från golvet o klämde fast det med sängkläderna.
Snabbt gick jag till tvättmaskinen o körde igång den.
Jag andades ut.
Det tog mig flera timmar med knivskarp smärta i magen innan jag kunde tänka o förstå vad som hänt.
Jag gick in på toa o grät.
Länge.
Du tyckte inte om när jag låste in mig där, för då trodde du att det var nån där. Du ropade. Jag svarade tyst. Du dunkade på dörren, jag svarade att jag kommer.
Tittade mig i spegeln, rödgråten. Försökte ta bort spåren av min sorg. Klappade mig på kinderna o låste upp dörren.
Där stod du.
Jag vek ner huvudet o tittade i golvet medan jag smet förbi.
Du tittade snabbt på mig o gick sedan in ett varv på toan.
Jag minns inte vad jag gjorde sen.
Jag minns inte vad du gjorde sen.
Minns bara att jag inte vågade visa vad jag kände om det som hade hänt. Jag grät så fort jag var ensam, klarade inte av att dela det smärtsamma som hänt.
Vågade inte.
Jag vet inte om du någonsin kopplade ihop trådarna om vad som hänt.
Men jag visste.
Jag visste att jag hade fått ett missfall.

Jag saknar dig, Fredrik. ??

Nu har han blockat mig på alla sajter på nätet...
Tror att jag vet varför.
Jag la upp "i'm done" citat på Pinterest. "I'm done, can't fight for you no more, don't have the power any more. You don't fight for me. You left me when i needed you the most. I have to move on. You betrayd me..."
I den stunden jag la upp dessa citat kände jag mig stark. Kände att jag kunde gå vidare o sluta tänka på honom o den lycka han alltid gett mig.
O jag kände mig berusad.
Full.
Kanske för att jag hade druckit hela dagen. Sörjt o försökt döva alla minnen.
Druckit för att jag känt mig oälskad, utnyttjad, bortkastad.
Kändes som jag var som vem som helst i hans bok. Att vi aldrig varit speciella tillsammans.
Att jag aldrig räckt till.
Jag mår fysiskt illa.
Det ringer i öronen.
Hans ansikte o hans ögon dyker upp innanför mina ögonlock varje gång jag blinkar.
I min ögonvrå står han o ler mot mig, sträcker ut sin hand mot min vill att jag ska komma honom nära. Jag ser honom i varje skugga, i varje person jag passerar, i varje spegelbild.

O nu har han svikit mig igen.
Blockat mig överallt. Lämnat mig ensam i Mitt mörker, mitt eget jävla helvete.
Jag sväljer gråten för jag vill inte visa min sorg. Ingen förstår den iaf.
Känns som jag har glassplitter i hela kroppen så jag vågar knappt röra mig i rädsla för den vassa smärtan. Ligger helt still i sängen.
Vågar inte gråta. Vågar inte låta mina lemmar skaka av längtan till honom. Rädd för att kroppen ska krampa mellan mitt tysta snyftande o minnets höga viskande. Jag vågar inte släppa fram mina gömda känslor eller tårarnas längtan efter frihet. Jag fasar för att omedvetet slappna av o tappa greppet om min mur för om jag gör det så vet jag inte om jag kan sluta.
Jag vet inte om jag skulle fastna i dåtidens lycka o spendera resten av mitt liv i en annan verklighet precis som han.

Jag vet inte vad jag känner längre.
Vet inte vad jag ska känna heller.
Varje gång vi får nån typ av kontakt så "försvinner" du..
Jag hoppas sen blir jag sårad.
Jag blir förväntansfull sen krossas mitt hjärta igen.
Jag orkar inte...

Du har anledningar för att det inte ska vara vi. Små saker. Som vi gått igenom så många ggr men du glömmer ständigt mina förklaringar o går tillbaka till att inte förstå.
Ta det här med att jag gick ifrån dig när vi hade sex en gång.
Du blev sårad såklart men det var aldrig min mening. Det var aldrig ditt fel.
Nu, efter jag förklarat om vad jag gått igenom inom området sex så borde du förstå..
Ett flashminne dök upp.
Från ingenstans.
Jag åkte tillbaka till tiden när jag blev utnyttjad av pucko exets vänner. Kände mig äcklad av ansikten jag hoppats på att aldrig se igen.
All lust försvann.
En sorg grep tag i mig o jag skämdes inför dig. Jag ville bara gråta.
Jag ville inte att du skulle tro att mina ögon fyllda med äckel handlade om dig.
Så jag gick.
Med tårar i ögonen.
Jag sårade dig med min panik att fly mina gamla minnen.
Det handlade aldrig om dig.
Men du tycks inte förstå.

Du kommer leva vidare med ett minne av mig som inte är sant.
Den jag var o den du tror att jag var är helt olika personer.

Jag blir så förbannad!
Att du inte vill lyssna inte vill höra min sida av sanningen. Den sida som jag känner är sann.
Pga dig, pga dina gissningar o antaganden så går vi isär.
Du sliter oss isär med dina falska tankar.
O jag kan inte vara mer sorgsen över det. Sorgsen över att du stal mitt hjärta den där gången.

Älskade lille vän,
Vad är det du menar nu...?
Vi messade lite igår, lite små löjliga saker men det var ändå något som gladde mig enormt.
Idag är en dag då jag saknar dig verkligen saknar dig.
Men det finns nåra saker jag inte förstår.
Den största frågan handlar om det här med Gud.
Du har sagt att han är nr ett på din lista, varsågod. Det är en tro, det kan jag inte ta ifrån dig. Jag menar jag tror på andar ingen kan få mig att ändra mig där. Det är bara att jag förstår inte hur det kom sig att du fann Gud. Förr tyckte du det var löjligt. Eller? Ljög du? Skämdes du över din tro då?
Jag bara fattar inte.
Hoppas du nån gång vill förklara. Vill verkligen förstå.
Jag har varit så arg att det tom gick ut över din tro... Känner mig dum över det så gör man inte.
Hoppas jag kan be om ursäkt för det mellan fyra ögon nån gång så du ser att ursäkten är genuin.
Igår iaf så la du upp några citat.
Jag förstår inte dom heller. Kolla!




Va fan menar du?
Vill du att jag ska höra av mig nu? Ska jag tvinga mig på igen?
Alltså jag vill inget hellre än att ta upp kontakten med dig men jag är rädd.
Rädd för att du ska backa ifrån mig igen. Försvinna så långt bort att jag aldrig ser dig igen.
Varför kan du inte visa mer än dessa citat? Är citaten riktade mot mig?
Eller är det bara en önskan från min sida? En dröm?
Jag är så jävla rädd.
Jag vill inte stöta bort dig! Fan vi hade ju våran första "konversation" i dessa mess igår/förrgår.
Jag blir på riktigt galen.
Snälla Fredrik få mig att förstå...
Visa mig vad du vill.
Jag ber dig. ??

Stämmer så sjukt bra!!!
Han vill verkligen att allt ska va perfekt. Allt.
Han testade mig konstant på olika vis.

Han hade precis börjat visa sitt hela jag när psykosen kom.
Tre veckor innan var de bästa i mitt liv.
Kärlek som på film.

Själv är jag Pisces/Fisk

Virgo/Jungfrun
Varsågod.

Virgos are the thinkers, evaluators, observers, analysers, perfectionists, hard workers, pragmatists and intelligentsia. They can also be dominating, critical and overly fussy, with high and often unrealistic expectations.
Virgos rarely wear their hearts on their sleeves and are not the type to fully submerge themselves into the depths of love, without testing the waters first. This can be an impatient struggle for a Virgo as they ache to be embroiled within the truest form of love with the most devoted and committed relationship that the romantic world has to offer.
The thing that prevents Virgos from tasting true love is their fear of intimacy and their realistic and logical thinking. Due to their constant strive to reach perfection and the fear of not living up to the standards they set out, they may fail to see how they are worthy of love and it is often their own self-esteem that holds them back.
Due to this, Virgos often attract the beautiful disasters, the lost causes and most importantly, the emotionally unavailable ones. These types of people are a safe bet for a Virgo, because until Virgos feel ?perfect enough? to be worthy of an equally ?perfect? partner, the lack of commitment offered in these types of partnerships suits Virgos needs. This means a Virgo doesn?t have to give away all they have to offer in a relationship especially if they don?t believe the relationship is going to last long term.
Instead, Virgos can continually safely work on improving themselves and safeguarding their heart and emotions while holding out for the opportunity of a true and authentic love.
Virgos are cautious and they will wait for perfection and will not be happy or content with settling for anything less. They are intuitive beings, with great inner strength and they are on a mission to find real, everlasting love. However, they do not seek the love of fairy-tales?what they want is a partner that takes accountability for themselves, someone who is authentic and most importantly a love that is true and fully shows up.
Virgos are sensual creatures and are often greatly misunderstood as they try their best to conceal their more sensitive sides and can appear and come across as being cold and careless towards other people?s feelings. This is often all an act and a test by the Virgo to see how hard someone is willing to play to win over their heart. Only the strong will win out and Virgo hopes that the weaker ones will fall by the wayside.
Virgos are constantly on a journey of self-improvement and have high standards for themselves and will project those standards onto others until they find a partner who lives up to their expectations. Until then, they will happily remain alone, spending time learning, reading books and generally living out their days peacefully and distancing themselves from anyone who comes close until the right one comes along.
If ever the term has been said, ?The sexiest part of a man/woman is their mind,? it should be dedicated first to a Virgo. They are the intellects of the Zodiac and their brainy, analytical and observational thinking makes them great philosophers and intriguing and interesting people to be around. Their childlike wonder for life will lead to the most dazzling conversations as they venture on the road to search for knowledge and truth, dashed with magic and mystery to provide an entertaining and dynamic twist.
As Virgos are Earth signs they are easy going, humble and grounded individuals, who love to spend their free time outdoors with nature. They enjoy routine, are very practical and they pay attention to fine detail so their surroundings will be neat, tidy and clutter free.
Virgos are ruled by the planet Mercury so they are talkative and are good communicators whose heads make decisions over their hearts.
Virgos also allow their external critical voice to do a lot of the talking and this voice can drown out their inner voice that secretly wishes for calm. Not only are Virgos self-critical, they can also take on the role of putting down and criticising anyone else who fails to reach the extremely high expectations they demand from those around them. This constant need to examine faults can cause a Virgo to lose friendships or test relationships, even though they do not intend to come across quite as harshly as they sound.
Even once Virgos have found someone ?perfect? enough to enter a committed relationship with, they will still find the desire to try to perfect them further. It is important for the partner of a Virgo to remember that this is a reflection of a Virgo?s own insecurities and not a reflection of how imperfect anyone else is around them. In a Virgo?s eyes perfection is something they strive for and they will find it very difficult to let go of the need to demand that others reach the unrealistic standards they set out.
When dating Virgo the most important thing to remember is that they like to take things slowly. This is no reflection on who they are dating, it is Virgo?s way of being rational and assessing and weighing up the other person before they decide if they are willing to take the risk and dive in head first. Once a Virgo has made up their mind, they are able to fully let go and are very affectionate, intensely passionate and deeply sensitive lovers.
A Virgo?s emotions run extremely deep beneath what is shown on the surface. It is this depth that often makes a Virgo fearful of relationships, as they know that when they tap into their capacity to fully feel, they will be turning the wheel of a faucet they fear they may not be able to control. All the pent up emotions and hunger to give and receive love will come pouring out, which is the main reason that a Virgo likes to be sure about who it will be directed at, before losing their inhibitions so that their romantic and passionate side flows.
Virgos seek unconditional love and loyalty with someone who is willing to appreciate their tendencies to seek perfection and someone who will be happy to overlook their flaws.

Aries make Virgos life unpredictable, which can be a good thing in small doses for a Virgo but may leave them rattled and emotionally exhausted.
Taurus is also a good connection as they are also practical and patient and have huge hearts. Both signs like to take care of the other emotionally and physically.

Geminis are good communicators, so conversation will be flowing, however, Gemini will not have a great deal of patience with Virgos fussier and overly sensitive side.

Cancer is a compatible sign. Although they are very different, this works to create a good balance for the relationship. They are both caring, compassionate and can dote on one another.
Leos are great for lifting Virgos spirits, however, their light-hearted and fun-loving way of life can leave a Virgo feeling as though they are missing out on a deeper and more realistic connection.

Virgos matched with other Virgos will share very similar qualities and can bounce off one another and bring out the best in each other. They understand each other well, however, their constant need to criticise could leave both feeling deflated and insecure.

Libras are great listeners and good for balance and both will seek security within the relationship so they can easily form strong bonds.

Scorpios are intense and have strong commitments to love which Virgo appreciates, and both signs enjoy digging deep and exploring emotional issues, which is great for soothing a Virgo?s insecurities surrounding emotional aspects. However, Scorpios will soon become impatient with Virgo?s constant criticisms and desire for perfection and the two are more likely to fall apart than gel together.
Sagittarius will likely very quickly grow impatient with Virgos constant criticism.

Capricorns are also perfectionists, so this duo could work extremely well too. They find solace in a genuine friendship and have mutual respect for one another and so make a great team.

Aquarius and Virgo can go one way or the other, as they will either bring out the very best or the very worst in each other. They can learn to put in some hard work together and grow and learn from each other, or if they do not gel at all, cut their losses and just go their separate ways.

Pisces are Virgo?s opposite and the connection can work well, but only if both are willing to be open minded, patient and tolerant of their differences?and willing to meet each other half way.

Du hörde av dig!!
Du fick mitt paket o du gillade tröjorna! Du slängde dom inte, du blev glad.

Fan!
Kan jag inte bestämma mig nån gång!! Jag vill ha dig, jag vill inte ha dig.
Jag vill förlåta, jag vill gå vidare. Fan!
Tänkte på en sak förut idag. Alla pojkvänner jag haft så har jag tänkt "hur länge håller detta?" För jag visste att det aldrig skulle vara för livet, ville nog inte ens det. Inte ens när jag gifte mig kände jag så. Men (MEN!) med dig, My Love så fick jag aldrig den känslan. Kände aldrig att det skulle ta slut. Kände bara att jag ville leva med dig. Älska dig.
Men så hände allt det här.
Du tycker att jag svikit dig.
Jag känner att du har svikit mig.
Vi står på var sin sida om en hög mur. En psykologisk mur som du o din hjärna har byggt.
Jag river, klöser o vrålar på min sida, försöker få kontakt.
Du vankar fram o tillbaka på din o undrar va fan som hänt.
Det är iaf va jag tror.
Jag tror du är vilsen i ett mörker utan en strimma av ljus.
Ensam.
Ledsen o ensam i en värld som inte förstår. Som inte kan förstå, för dom var inte där. Dom fanns inte vid din sida när du behövde nån som mest.
Jag fanns där.
Du förstår det inte men jag fanns där. Hela tiden, hela jävla plågsamma tiden!!
Varför minns du inte att jag gjorde allt för att hjälpa dig?
Varför?
Varför förstår du inte hur grovt du sårat mig? Finns det någon som helst tanke på va du gjort mot mig?
Hur jag gick från att vara den lyckligaste till att kämpa för oss o sen lämnas i ett hörn o för att glömmas bort.
Du svek mig när jag behövde dig som mest.
Jag svek aldrig dig.
Inte som du tror.
Jag stack aldrig ifrån dig.
Som du gjorde.
Det spelade ingen roll för dig om jag levde eller va död.
Död.
Fattar du? Du sket i det, du sket i mig.
Du sa nåt om att vara vänner. Du fattade inte ens va det betydde.
O du säger att du kommit ur psykosen.
Ha!
Eller menar du på fullaste allvar att jag inte betydde mer än så? Som en vän? Som en fd kärlek? Som din själsfrände som du brukade säga?
Ont är vad det gör!
Förbannat jävla piss ont.
Hela kroppen vill hata dig, mitt huvud exploderar av elaka saker du sagt till mig.
Nästan hela kroppen iaf.
Förbannade hjärta.
Jag hatar mitt hjärta.